“TJ Romualdez? Hindi ba Tito iyon ni Sandro? Bakit? Anong nangyari?” kabadong tanong ni Ismael. Napatayo ito sa upuan at mabilis na naglakad palapit kay Kuya Ivan.
Sumenyas naman muna si Kuya Ivan na tumahimik muna kaming lahat dahil kausap niya pa si Mommy at halata rin sa kaniyang hitsura na nahihirapan siyang intindihin ito.
“Ma, can you please tell us the reason why it happened?”
He put it in loudspeaker mode so we can hear it.
“We’ll explain once we’re back in Ilocos. Right now, it’s all messy. Take care of Ira. Please, if Sandro calls her or try to talk to her, don’t let them. Huwag niyo silang hayaan na magkalapit. It isn’t safe yet.”
Kumunot ang noo ko. I don’t understand. Bakit pati kami ni Sandro, nadamay rito.
“Mommy what’s wrong? Bakit pati kami?”
Mom sighed heavily.
“Please anak, listen to us first. I&rsquo
“You’re going to send me back to Manila?” hindi makapaniwalang tanong ko.Mabilis akong umiling sa kanila para makita nila ang aking labis na pagtutol sa kanilang plano.“No, please. Ayokong umalis. How about Sandro? Ayokong umalis nang hindi siya nakikita.”Hinawakan ni Kuya Ivan ang kamay ko at seryosong bumuntong-hininga.“I think Isaac’s suggestion is way better, Ira. Hindi ka puwedeng manatili rito. Gusto mo bang ikulong ni Dad dito sa bahay? Mas lalo kang mahihirapan na makita si Sandro kung bantay-sarado ka ni Dad. At alam mo ang mangyayari. Kahit nandito kami, wala na kaming magagawa once na nakapagdesisyon na si Dad.”Bumaling naman ako agad kay Ismael para humingi ng tulong pero napansin ko agad sa hitsura nito. Sang-ayon din siya sa plano ng aming dalawang nakatatandang kapatid.“And what will happen next? Kapag nasa Manila na ako, anong mangyayari? Pagagalitan ka
“What’s wrong?”That was Leona’s first question the moment we both sat down on the sofa in her receiving area. The truth is, I’m still hesitant to tell her about what happened, but I realized that if I didn’t tell her, paano niya ako maiintindihan?It took lots of explanation for her to understand what the whole story. Nakikinig lang siya sa akin sa buong oras na nagkukuwento ako, inaabutan niya rin ako ng tissue sa tuwing makikita niyang tumutulo ang luha ko.“Kung bakit ba naman kasi pati kayo damay sa ganiyang away ng pamilya niyo. Kahit tuloy ako, naiinis.” reklamo niya.Nagtungo siya sa kusina para kumuha ng tubig dahil baka matuyuan daw ako dahil panay ang iyak ko.“Kahit tuloy gustuhin kong maging masaya nang malamang buntis ka, ngayon hindi ko na magawa dahil sa nangyari sa inyo.”I drink the water she gave me and finally rested my back on the sofa. Umupo siya
Three and a half years later…“Mommy! Tita Bella!” tuwang salubong sa amin ng anak kong si Archer pagkarating namin ni Isabella rito sa bahay na tinutuluyan namin sa New York.“Archer baby!”Sinalubong ni Isabella ang aking anak at niyakap ito nang mahigpit. Nang kumalas sila ng yakap sa isa’t isa ay nakita ko agad ang pagkunot ng noo ng aking anak.“Tita Bella, it took you so long to come back. Why?” nakangusong reklamo nito kay Isabella.Nakangiting bumaling naman sa akin si Isabella at ngumiti.“Tita Bella is busy working. Huwag ka nang magtampo. Look, I brought you toys oh.”Agad na iniabot ni Bella ang paperbag sa aking anak. Dahil bata pa ito at madaling kunin ang kaniyang loob, agad naman nitong pinatawad si Bella. Pagkaupo namin sa sofa ay saka lang lumabas ang kapatid ko sa kaniyang kuwarto.“Ate Bells, you’
Continuation of the prologue…“Ira, wait!” dinig kong sigaw ni Sandro sa pangalan ko. Nang makita kong humahabol siya sa amin, ay mas lalo ko pang binilisan ang paglalakad para lang makalayo sa kaniya.“Mommy, painful.”Napahinto ako nang marinig ang sinabi ng anak ko. Dahan-dahang bumaba ang aking paningin sa kamay kong nakahawak sa kaniyang palapulsuhan. Mabilis ko itong nabitawan nang makita kong namumula ito.“Ira, why are you running?” kunot-noong tanong sa akin ni Sandro.Nang makita niyang mangiyak-ngiyak si Archer ay agad niyang dinaluhan ang bata.“It’s reddening. Is it painful?” Sandro asked my son—his son.Archer nodded. Hinayaan niya lang si Sandro na imasahe nang konti ang kaniyang palapulsuhan.“Ate nakita mo na ba si Archer? Holy cow!” gulat na saad ni Ismael nang makilala niya kung sino ang lala
“What are you going to do?”Dahan-dahan akong napabaling sa kapatid ko nang marinig ko ang kaniyang boses. Mabilis na naningkit ang aking mga mata at sinamaan siya nang tingin.“Oh, bakit ganiyan ang hitsura mo?”Nginisihan ko siya. Hindi ko alam kung seryoso ba siya sa tanong niyang iyan o nang-iinis siya. Bumaling muna ako sa kay Faye na tahimik na natutulog sa kanang bahagi ko bago muling tumingin kay Ismael. Walang sabing hinampas ko si Ismael sa kaniyang braso. Sa gulat niya ay muntik na siyang mapatayo sa kaniyang kinauupuan.“Aray ko, Ate. Ano ba?”Dinuro ko naman siya sa mukha gamit ang aking hintuturo.“Ang lakas ng loob mong matulog habang yung pamangkin mo, naroon sa kabilang pasahero at nanggugulo.”Sumimangot naman si Ismael.“Ang OA mo naman ate. Eh Tat—”Inis na siniko ko naman siya dahilan para hindi niya maituloy ang kaniyang
“Ingat kayo pauwi ah.” sabi ko habang nakamasid sa aking dalawang kuya kasama ang kanilang dalawang girlfriend na naglalakad palabas ng aking condo unit. Nauuna sila sa amin habang si kami naman ni Leona ay nasa likuran nila.Alas onse na ng gabi ng magdesisyon silang umuwi sa kani-kanilang condo rito sa Manila. Gustuhin ko mang dito sila tumuloy para magpalipas ng gabi, hindi naman puwede dahil wala akong extrang kuwarto para sa mga bisita. Kaya wala silang choice kundi umuwi.“Dadaanan ka namin bukas ng umaga. Around 8 am. Ang flight natin pa-Ilocos ay alas diyes. Mas magandang maaga tayo umalis dito para hindi tayo maipit sa traffic.” ani Kuya Ivan.Tumango naman ako sa kaniya.“Ikaw na ang bahala sa kaniya, Ivan. Hindi kita masusundo dahil kailangan ko pang bumili ng boxes ng doughnuts, bilin ni Mom.”“Sure thing, Kuya.”Ngumiti ako sa kanilang dalawa. Napansin ko ang paraan n
“Anak hindi ka ba sasama sa meeting meeting ng partido ng kuya mo?”Huminto ako sa pakikipag-usap kay Faye nang marinig ko ang sinabi ni Mommy. Bihis na bihis ito at mukhang may lakad din siya ngayong araw.Umiling naman ako.“I have to go to the office to start my work.” I said, smiling to her.Umayos siya sa pagkakatayo at mataman akong pinagmasdan.“Today is a very important event for your older brother, Ira. I appreciate and I’m sure Isaac will appreciate if you will come.”Napaisip naman ako. Mommy is right. This event is so important to my brother. I remember him telling us about it days ago. I can see the excitement in his eyes and hear the happiness in his voice. Kung hindi ako pupunta, sigurado akong magtatampo iyon sa akin. But I have a problem. If I come, posibleng makita ko si Sandro. But I’m not sure if he’s coming though.“Is Sandro coming?”
Ang buong akala ko ay mababaw ang pool na pinagbagsakan namin. I tried to reach for the ground, ang kaso hindi maabot ng paa ko.“Malalim!” kabadong sambit ko.Naramdaman ko naman ang pagpaikot ng braso ni Sandro sa aking beywang para maalalayan niya ako. Don’t get me wrong, I know how to swim, ang kaso hindi ako makabalanse sa tubig dahil naka-dress ako.“Okay ka lang ba?”Mabilis naman akong tumango bilang sagot sa tanong niya. Nang hapitin niya ang beywang ko ay bigla akong napahawak sa kaniyang balikat. Sa pagkakataong iyon ay nagkatitigan kaming dalawa. I swallowed hard when I noticed he was looking at me. Nakagat ko ang aking ibabang labi at sinubukang umiwas sa kaniya ng tingin. Ang kaso ay hinawakan niya ang aking baba gamit ang kaniyang hintuturo.“Ira…” he said in a low voice.Ilang beses akong napakurap nang dumako sa kaniyang labi ang aking paningin. Bahagyang nakaawa